Klockan är 5 på morgonen, och jag borde egentligen sova. men jag känner att jag måste skriva det här nu.

Jag kan nästan inte förstå hur lyckligt lottad jag är. Med det här menar jag alltså mitt liv, men främst min familj. Jag har en mamma, en pappa och två bröder. En storasyster att låna kläder, skor och smink av, en syster som kunde hjälpa en att fixa håret och shoppa med hade inte varit helt fel däremot. Men jag behöver det inte, för jag har mamma. Mamma är speciell, hon passar in både som mamma, kompis och ett otroligt stöd. Hon är inte som vanliga mammor. Det är inte pappa heller. Han tillsammans med mamma och mina bröder lyser upp min vardag med sina skämt, med alla tokerier, när han aldrig kan vara ''normal'' utan alltid gör något roligt av saken. De är mer ungdomar känns det som, men ändå så otroligt ansvarstagande och vuxna.
Vissa har bara en mamma, vissa har bara en pappa. Jag har båda. Vissas föräldrar är skilda. Mina är fortfarande gifta sedan 17 år tillbaka. Vissas föräldrar bråkar och kommer inte överrens. Mina föräldar är nästan alltid överrens, och jag har aldrig hört dem skrika åt varandra, eller tjafsa emot varandra. Jag lever stadigt med föräldrar som står stadigt på jorden och som har en stadig relation till varanda. Det är en otrolig trygghet.
Mina bröder, en överbeskyddande storebror och en lillebror som kan driva mig till vansinne, men andra stunder är helt underbar. Det är inte alltid lätt när både pappa och min bror bryr sig om mig som inget annat, och som skulle göra allt för att hålla borta killar som rör mig. Men det känns också som en trygghet. Egentligen något riktigt jobbigt, men hade jag inte haft det hade jag saknat det. Jag vet ju att de bara gör det för att de bryr sig om mig. Och det känns bra. Det känns bra ända in i hjärtat.
Jag kan tycka att mamma inte förstår någonting och att hon aldrig kommer att förstå sig på mig och vad jag vill. Men hon förstår precis. När jag tänker efter förstår jag inte själv hur hon kan behandla mig, och prata med mig som en vuxen person när jag bara är tretton år. Men det är så det ska vara, och det vet hon också. Hade hon gjort tvärtom hade det blivit helt fel. Hon vet att jag inte kan vara som en trettonåring, och då gör hon heller inte regler som en trettonåring skulle behöva.
Det känns konstigt i hela min kropp att titta på kort sen jag var liten. Det går inte riktigt att förklara. Jag måste ha varit det mest lyckligt lottade barnet i världen.

Visst, mitt liv är inte helt perfekt. Men det är så bra det kan vara just nu.

Jag har en familj som ställer upp vad som än händer, när det än är och hur det än är. Och inte bara min familj, utan morföräldrar, farföräldrar, kusiner, fastrar, mostrar, farbröder, deras respektive och bekanta. Förstår ni hur bra det känns? Jag skulle kunna skriva mer, men just nu håller jag på att somna.

Jag älskar er mer än allt annat, och jag menar det verkligen. Ni är bäst.