Min nationellauppsats i svenska.
Kategori: Vardagligt
(Det här med nya rader och skit fungerar fortfarande inte. Det blir lite hur som helst lättare sagt. )
Jag förstår inte riktigt själv varför jag valt att skriva om just kärlek.
De som inte upplevt ''förhållandekärlek'' själv -däribland jag- vare sig den är besvarad och underbar eller alldeles förskräcklig förstår sig nog inte riktigt på den sortens kärleks innebörd eller hur den kan påverka folk så mycket som den gör. Kärlek är så stort, och det är nog ingen som får uppleva alla delar av den någon gång.
Kärlek är nog det svåraste av alla ämnen att skriva om, men jag gör ett försök.
När jag säger ordet kärlek till någon av mina tjejkompisar tänker de oftast på sin pojkvän, sin nyaste ungdomsförälskelse eller på han som spelade brudgummen i den senaste romantiska komedin.
Jag tänker på min bror. Min älskade, alldeles egna bror. Min största förebild.
Jag tänker på syskonkärlek, det allra finaste jag vet. Jag tänker på allt han gjort för mig och om jag någonsin skulle klara mig utan honom. Det skulle jag inte.
Han sade till mig en gång, ''är du i Kiruna och jag i Skåne kommer jag så fort du ropar''.
Han säger inte så mycket. Men det han säger vet jag att han verkligen menar.
Det är den största kärleken för mig.
Den andra största kärleken för mig är föräldrakärleken.
Kärleken till mina föräldrar, mina bästa vänner.
Jag skulle kunna göra allt för dem, och jag vet att de skulle göra detsamma för mig.
Tänker jag lite längre kommer jag att tänka på min framtid. Kommer jag att hitta mitt livs kärlek? Kommer jag att hitta honom med de alldeles för små bristerna som är alldeles för underbar? Kommer jag att hitta en bra far till mina barn?
Så småningom kommer jag nog att göra det. Han kommer att dyka upp i alldeles rätt tid. Men resan dit kommer att göra ont. Kanske till och med riktigt ont.
Jag kommer att såras, jag kommer att bryta ihop och jag kommer att tänka att jag aldrig mer vill ge mig in i kärleken igen. Det är priset jag får betala.
Men jag kommer att ta mig upp igen, jag kommer någon gång stå stadigt med båda fötterna på jorden med en bra man och far, och den sårande nedbrytande resan dit kommer att vara bortglömd inom en snar framtid.
Det är ju ändå bättre att älskat och sårats, än att inte älskat alls.
-
